Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld,

landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -

vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar
                           och alltid skall älska.

                -Edith Södergran (1925)

***

I long for the land that is not,

for all that is, I am weary of wanting.

The moon speaks to me in silver runes, 

about the land that is not.

The land where all our wishes become wondrously fulfilled,

the land where all our fetters fall.

The land where we cool our bleeding forehead

in the dew of the moon.

My life was a burning illusion,

but one thing I have found and one thing I have really won -

the road to the land that is not.

In the land that is not

my beloved walks with a glittering crown.

Who is my beloved? The night is dark

and the stars quiver in reply.

Who is my beloved? What is his name?

The heavens arch higher and higher

and a human child is drowned in the endless fogs 

and knows no reply. 

But a human child is nothing but certainty.

And it streches its arms higher than all the heavens. 

And there comes a reply:

I am the one you love and always shall love.

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sorg, förödmjukelse och skam. Jag var den här mannens älskarinna i inte mer än fem månader av mitt liv, men ingen separation som jag varit med om har varit mer smärtsam än den från honom. I vad som känts som oändligt lång tid väntade jag på att smärtan skulle gå över och lika länge försökte jag förstå varför den aldrig gjorde det. 

En del av förklaringen ligger i det som Kate här benämner som ”unclarity”. Den upptagna mannen väljer medvetet att hålla delar av sitt liv dolt för älskarinnan. Det innebär att det uppstår konflikter kommer det att hända saker som upplevs ologiska, motsägelsefulla och svåra att förstå eftersom det inte heller ges någon förklaring. Det blir inte möjligt att skapa någon sammanhängande förståelse eftersom historien är full av hål. I brist på klarhet försöker sinnet fylla i hålen på egen hand. Så fungerar människans förstånd. I mitt fall blev konsekvensen återkommande fantasier som inre dialoger där jag ställde frågor och han gav mig de svar jag behövde få höra. Men eftersom de bara skapats av mig själv var de förstås aldrig tillfredsställande. De förändrades hela tiden och förstärkte bara frågandet. 

Varför gick du in i relationen från början?

Varför sa du inte som det var när vi träffades?

Varför jag?

Varför fortsatte du?

Hur kunde du göra det?

Hur kunde du samtidigt x och samtidigt y?

Hur kunde du ljuga om det? 

Hur kunde du vara så naiv att du trodde du skulle komma undan med det? 

Varför gjorde du som du gjorde på slutet?

Hur kunde du först.. och sedan..

Varför sa du det där till mig? 

Hur kunde du bara gå vidare och tänka bort mig? 

Varför kan du fortsätta att leva ditt liv när inte jag kan det? 

Vem var du egentligen?

Osv. 

En annan del av förklaringen ligger i tystnaden. Kärleksaffären innebär ett kontrakt som bygger på tystnad från alla parter. Det är en relation där det inte är möjligt att ställa krav, att uttrycka behov eller göra åtaganden. Det innebär en ständig osäkerhet och oförutsägbarhet. När jag levde i det försökte jag förstå det här genom att skriva min egen saga om det som pågick (Sagan om prinsen med det purpurfärgade hjärtat, bland kategorier här i bloggen). Om min inre kamp för att lämna det (en kamp som jag förlorade, för jag var i slutänden den som blev lämnad). Jag skapade i sagan olika symboler som stod för de villkor jag inte kunde uttala eller begripa. Jag skapade en magisk skog där älskande par kunde göra vad de ville utan konsekvenser. Men där priset för den friheten var deras röst. De kunde inte tala där. Ännu ett pris var tidens gång. Det var en plats där de älskande paren levde i nuet men där relationer inte kunde växa, mogna och utvecklas. Samtidigt skrev han en sång om en plats där vi kunde mötas för evigt. Det var förstås samma plats, men ur hans perspektiv. En plats där han kunde leva ut sin lust. En plats där han inte behövde ta ansvar. En plats där jag alltid väntade. En omöjlig plats att leva på. 

Min önskan om sann kommunikation och åtagande (commitment) symboliserade jag som ett rött sidenband som mitt "Lilla jag" (ett barn som aldrig växte upp) band om våra händer för att vi inte skulle tappa bort varandra. Det var ett band som syntes när vi såg på det, men som försvann när någon av oss vände bort blicken. I verkligheten var det precis så det var. Jag försökte skapa något mellan oss som var unikt, som byggde intimitet och tillit. Han förundrades över min kreativitet och jag över hans. Men i samma ögonblick som han vände sig ifrån mig upphörde det bandet att existera. Det fanns ingen verklig intimitet eftersom han aldrig riktigt lät mig veta vem han var. 

Jag vill dela den här videon till dig som upplevt smärtan och ensamheten i att vara den andra kvinnan. Till dig som levt med våndan i en separationsprocess som inte fungerar och en läkning som försenas eller uteblir. Du är inte ensam.

Jag pausar här.

Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll.

För att den givna titeln inte längre går att använda.

Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.

Här tystnar psykologen i mig.

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besöker, i min hemstad, i hans, vid min dörr, på ett tåg etc. Vi möts, vi pratar, vi ser på varandra. Vi skiljs åt igen. För där finns aldrig någon fortsättning. Aldrig någon andra dag, aldrig någon plan, aldrig någon framtid. Aldrig något avslut? Kanske var det just det han menade med sången han gav mig, även om jag tidigare tolkat titeln som en slags märklig felöversättning. En plats där vi kan mötas för alltid.

Den mentala platsen, det är den jag har kvar.

Jag går dit när något är svårt. När en blick varit hård eller ord har saknats. När något gått fel eller då jag tvivlar på mig själv. Jag går dit därför att där finns en blick som sett på mig på ett helt annat sätt. Jag går dit därför att där finns minnen av ord som smörjt och helat mig. Om det är allt han gav mig, så är det nog så fantastiskt. De som inte har en sådan plats att gå till, de gör i stället illa sig själva, eller gör andra illa. Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att tala om det för honom. Och det här är det närmaste jag kommer. Jag har ju erbjudit något mer. Ett fönster till mitt liv som ständigt står öppet, till skillnad från det fönster som han stängt.

Självklart undrar jag ibland, om han också besöker den där platsen. Om även han möter mig, liksom på andra sidan av en ogenomtränglig, dock förrädiskt tunn vägg som separerar våra inre världar. En meningslös undran, som heller aldrig kan få svar. Troligen spelar det ingen roll. Den verkliga versionen av oss finns inte mer. Vi har nu hunnit byta ut alla celler i vår kropp och våra liv är också annorlunda. Ett verkligt möte skulle troligen vara en stor besvikelse, och kanske bryta den skyddande förtrollning som internaliseringen av vår ömsesidiga idealisering innebar. Jag behöver den där stora ömsintheten att falla ned i ibland. Jag behöver den kokongen av kärlek han en gång vävde runt mig, så väl att han inte ens själv kunde riva sönder den. Jag behöver den såsom alla människor behöver den.

Så mycket kan ett möte betyda.

***

Fantasies are still there. Fantasies about meeting him again. That's exactly what they are about, neither more nor less. An endless series of encounters. At the store, in the park, in an exotic place where we both happen to be at the same time, in a city in Europe we both visit, in my hometown, in his, at my door, on a train, etc. We meet, we talk, we see each other. We go our separate ways again. For there is never continuation. Never a second day, never a plan, never a future. Never an ending? Maybe this was what he meant with the song he gave me, although I previously interpreted the title as a kind of strange mistranslation. A place where we can meet forever.

The mental rendezvous, it is the one thing I have left.

I go there when life is difficult. When someone has looked at me with cold or angry eyes or when words have been lacking. When something goes wrong or when I doubt myself. I go there because in that place there are eyes that used to look at me in a different way. I go there because int that place there are memories of words that soothed and healed me. If that's all he gave me, then it remains a great thing. Those who do not have a place like that, they end up hurting themselves, or others. I wish there was a way for me to tell him this. And this is the closest I will get. Because I offered him something more. A window into my life that is always open, unlike the window that he closed.

Of course, I sometimes wonder if he also visits that place. If he also meets me there, on the other side of some impenetrable, however deceptively thin wall that separates our inner worlds. A meaningless query, which can never be answered. Probably it does not matter. The real version of us is no more. We have now had time to replace all the cells in our bodies and our lives are also different. A real meeting would probably be a big disappointment, and perhaps break the protective spell the internalization of our mutual idealization meant. I need that big tenderness to fall into at times. I need that cocoon of love he once wove around me so well that even he himself could not tear it apart. I need it as all people do.

That is how much even a brief encounter can mean.

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobbar långt härifrån. Jag hittade en mapp med namnet Kapitel och trodde det var sagan som finns i den här bloggen.

Det var det inte.

Jag hittade en berättelse jag skritivt i tio delar med inledning och epilog. En återgivning av en tidigare period i mitt liv som jag lämnat och gått vidare ifrån. Formatet var också gammalt, såsom allting snabbt blir i vår moderna tekniska epok. Sju av de tio kapitlen gick inte att öppna och de andra drog fram genom min uppmärksamhet som en teaser trailer av mitt förlutna. Så där märkligt komprimerad som en bra bok blir när den görs till film. Lik, men inte riktigt samma. Nyckelscener uppradade sidan vid sida utan allt det långsamma som i verkligheten binder dem samman. En historia som skulle kunna orsaka min nu tonårige son en allvarlig livskris om han någonsin råkade komma över den. En historia skriven av en kvinna jag inte längre känner. Så bitter, så arg, så ensam. Så okunnig. Hon som senare ramlade in i ett magiskt land ett ögonblick och blev hel igen. Räddad av världens största klyscha. Så underligt.

Jag pratar ibland med mina patienter om deras identitet som en bokhylla. En plats där de förvarar sina minnen och erfarenheter i form av böcker och fotoalbum och souvenirer. När livet förändras grips de av panik då de inte längre lyckas leva upp till det som finns där. Livrädda för att förlora sig själva. Jag föreslår att de inte består av alla dessa minnen och berättelser utan att de är hyllan. De är behållaren där det övriga förvaras, och när något blir inaktuellt kan de skapa nytt att ställa där i stället, sida vid sida med det gamla. De kan skapa nya berättelser och samla nya minnen. Det betyder inte att de blir någon annan. Hyllan är densamma hela tiden.

Jag hittade en bok i min hylla som jag känner väl men som jag glömt att jag materialiserat. Jag är inte den och den är inte jag.

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos och det hade fått min sambo att fundera lite extra. Han frågade mig varför man kan bli deprimerad av att få barn och hur man vet att det håller på att ske. Så jag berättade om hur förändringar i livet kan vara svåra att anpassa sig till och hur negativa tankar kan få mer och mer makt om vi inte vet hur vi ska möta dem.

Vi två tar i från tårna i avseendet livsförändring. Vi slår ihop vårt boende, flyttar, får barn och byter troligen arbete, allt på en och samma gång. Det är utan tvekan en risk och vi får vara varsamma om varandra. Vi får se upp för isoleringen och ensamheten också. Ha ett öga på dem. Avståndet och ekonomin. Anknytningen och arbetet. Kraven och förväntingarna. Allt det där som finns i Verkligheten och som nu kommer att virvla upp från marken för att lägga sig på nya platser. Vi kan inte styra över var exakt var och en av dem hamnar, men jag tror att det första är att se att de rör sig. Kanske kan vi då i större usträckning välja var någonstans vi placerar oss själva.

Kroppen fortsätter att bjuda på krämpor av alla möjliga slag och jag har börjat tänka på dem som möjligheter till empatiska ögonblick. Jag har träffat människor i två års tid nu som berättat om hur deras kroppar gör ont och beter sig på underliga vis.

Jag minns deras berättelser när jag vaknar klockan fyra på natten och har så ont i bröstryggen att jag inte kan ligga på något vis alls längre. När jag får gå upp och gå lite eller när jag får bygga om  min säng med sex kuddar, ett hoprullat täcke och en yogarulle i nya försök att få sova en stund till.

Jag minns deras berättelser när jag ska kliva upp på morgonen och jag måste ta i för att komma till sängkanten, när det ömmar under fötterna, och höfterna behöver tid på sig för att tillåta rörelse. När fingrarna inte går att böja riktigt och jag tappar något som jag tidigare hanterade utan att ens uppmärksamma vad jag gjorde med min händer.

Jag minns deras berättselser när jag ska gå från bilen till dörren och kanske skynda mig för att det regnar.. och det inte går. Att skynda allstå, jag får gå sakta. När jag försöker använda magmuskler som är så spända att de inte kan spännas mer och därför inte ger någon effekt.

Jag minns deras berättelser och tänker att jag är så lyckligt lottad eftersom jag får kliva in i en kropp som gör allt det här och den här tiden är begränsad. Det är den inte för dem.

***

Åsa Nilsonne har skrivit en bok som heter Smärtbäraren. Där har en "frisk" kvinna förmågan att ta över andras kroppar en period och hon använder den förmågan för att att läka dem, hjälpa dem och lämna tillbaka dem i bättre skick. Mot slutet inser hon att det inte är speciellt funktionellt då hon inte har kontakt med kropparnas medvetande och därför inte vet vad som motiverar dem eller vad de själva önskar för sitt liv.

Det är en viktigt lärdom för den som arbetar med att försöka hjälpa. Både en genuin önskan att försöka förstå och att använd sig av sig själv för att göra det. Och även en respekt för att jag aldrig kan bestämma vad som är meningsfullt och vad som är rätt för den andra människan.

Vänner delar bilder från resor söderut. Södra Europa. Eller bara vardagen söderut. Södra Sverige. Gröna bilder. Bilder med blommor och gräs och träd och sol.

Bilderna väcker bitterhet, avundsjuka, sorg och längtan. Frågor rasar genom medvetandet. Varför berövar jag mig hela våren på det här sättet? Varför detta självplågeri? Björkarna utanför har just kämpat fram små gröna blad ur kalla knoppar och väntar åter på att temperaturen ska passera 10 plusgrader. Marken här är fortfarande blöt och karg. Det gröna gräs som finns ser ut so om det hamnat fel.

Varför bor jag här? Så onödigt.